Psykisk ohälsa är något som bara växer fram mer och mer. Man ser olika bloggar, och olika instagram konton som handlar om just psykisk ohälsa. Där jag tycker att problemet fortfarande ligger är just det att dem här kontorna och bloggarna är anonyma. Jag menar absolut inte att det är något fel i det och jag förstår dem, för jag har varit en av dem. För ungefär en vecka sen så bestämde jag mig att nu fick det vara nog. Nu är det dags att få stopp på den här tabun att det är en skam att må dåligt. Så jag valde att öppet gå ut på min facebook, instagram och även att starta en blogg där jag öppet skriver om just psykisk ohälsa.

Den 21 Januari år 2014 försökte jag ta mitt liv. Jag misslyckades och hamnade istället inlåst på psyket med LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Min bakgrund med psykisk ohälsa sträcker sig många år tillbaka med en rad olika ätstörningar. Men på avdelningen kom dem även fram till att jag är bipolär. Vilket för mig var otroligt svårt att acceptera, jag menar, vilken 19 åring vill gå med på att äta medicin i resten av deras liv? Dem beskrev det som att det är som en diabetiker som behöver sitt insulin. Men jag tyckte att medicinen gjorde mig tråkig. Jag gillade att ha mina toppar där jag blev kreativ, kom på ideer men även gjorde helt galna grejer. Dipparna var såklart inte roliga, och dem kom ju som ett brev på posten efter en mani. Så sju månader fick jag spendera inne på psyket på grund utav att jag vägrade acceptera min bipolära diagnos och gjorde avbrott med medicinering. Jag rymde och kom tillbaka med polis fyra gånger.

I augusti blev jag utskriven, då hade jag kommit till insikt och förstod att jag var sjuk. Jag var en helt ny människa och dem på avdelningen hade verkligen räddat livet på mig. Men efter att ha varit hemma bara en vecka åkte jag till Grekland för att volentärjobba i ett stall, där började jag slarva med min medicin igen och jag mådde riktigt riktigt dåligt. Så när jag kom hem från Grekland sex veckor senare försökte jag återigen ta mitt liv och jag vaknade än en gång upp på sjukhuset och efter det var jag tillbaka på samma avdelning.

Nu är jag fortfarande inskriven och kämpar varje dag för att få tillbaka hoppet och livsgnistan som har varit långt borta under en lång tid. Jag börjar sakta men säkert vandra min resa framåt efter att ha varit på noll under flera månader. På min blogg kan ni vara med på resan, ni kan följa både bakslag och framsteg. För jag har slutat skämmas, jag tänker stå upp för mig själv och jag vill hjälpa andra. Det är så många där ute som mår dåligt men som inte vågar prata om det. Det måste bli en förändring och jag vill vara med och skapa den förändringen.

Så på http://bipolarn.blogg.se kan ni läsa om min resa och hur jag kämpar med ätstörningar, borderline och bipolär typ 1. Jag ska leva ett normalt liv och det kommer ni också kunna göra. För tillsammans kan vi kämpa.