Först av allt vill jag tacka för att jag får gästblogga här !! Här kommer min historia om min hårda väg mot drömmen.

Min historia.


Snälla, ta er tid att läsa om denna underbara tjej, ni kommer märka snart, varför ni ska läsa hela


Klicka på bilden ovan, så kommer du till bloggen

Jag är en tjej från Stockholm som snart blir 24 och som sedan 15 års ålder jagat en speciell dröm – att bli artist. Sångerska. Jag har alltid uppträtt, på barnkalas, hemma, i skolan etc. När de populära tjejerna var Spice Girls på fritids, samlade jag – inte fullt så populär – ihop mina inte fullt så populära kompisar och körde Smurfarna. När jag på kalasen stal showen eller satte mig med en leksaks-gitarr på en stol och mimande till Lisa Ekdahl när resten av klassen dansade runt omkring. Hemma med en ljusstake upp och ned sjöng med till banden eller gjorde ett musikalnummer till Tummelisa. Jag har alltid hittat nya sätt att uppträda och uttrycka mig själv. I högstadiet hade vi inte musik som ämne i skolan så jag och två andra eldsjälar – bland annat Alex Saidac som nu släppt en hit ”We Shine” som ligger på topplistan av nedladdade låtar på iTunes för tillfället, checka henne !! – hade musiklektioner för småbarnen och på Lucia hade vi alla dagisbarnen i tåget. Aulan blev lite våran plats där vi fick utlopp för musiken.

I åttan fick jag reda på att ungdomsgården Elverket på Lidingö hade sin fest på Alla Hjärtans Dag så jag bokar snabbt in att jag får spela två låtar på scen. How Do I Live av LeAnn Rimes & Hero av Mariah Carey – under veckan som gick fick jag dåligt med stöd av människor som inte trodde jag skulle fixa det, pojkarna i skolan jäklades och gjorde mig ännu mer nervös, på skoj förstås men det gjorde mig inte lugnare. Hemma sa de åt mig att inte köra Hero eftersom de inte trodde det skulla låta bra. Nerverna växte. Väl på plats den fredagkvällen, 1700 ungdomar närvarande i lokalen, jag hade fått repa lite innan och var förberedd, men ändå... Framåt tio såg jag ägaren med DJ’n på scen vinka upp mig från dansgolvet. Allas ögon riktades emot mig och jag kände nerverna pocka på ännu mer – helgen innans fest hade de haft musiktävling med fem deltagare som skulle sjunga, killar hade kutat upp på scen, buat, skrikit. Jag var säker på att det skulle hända även nu. De enda två som trodde på mig stod nere vid scen, min bästa vän Isabelle och min syster Matilda. Jag öppnade mun och sjöng och nerverna blev till adrenalin då jag såg att folk uppskattade det jag gjorde. Dansade tryckare och vinkade med tändare. Efter How do I, sprang jag ned från scen helt överväldigad av jublen, Isabelle sprang efter mig och sa ”lyssna” – publiken vrålade ”en gång till, en gång till” då gick jag upp och körde Hero.

 
Klicka på bilden ovan så kommer du till bloggen

På niornas avslutning körde jag Somewhere Over Tha Rainbow och gick vidare från grundskolan in i gymnasiet – jag sökte till många musikskolor, jag ville inte gå kvar på Lidingö som bara höll mig tillbaka. Jag hade visat vad jag går för här, nu ville jag vidare. Efter många auditions – som jag ännu fått lite erfarenhet av – kom jag till sist in på Stockholms Estetiska Gymnasium där jag under tre år lärde mig teknik, scenlära och gehör. Jag utvecklades enormt under dessa år, blommade ut på scen och tog min röst till en helt ny level. Jag spenderade mer tid än någon annan i studion, stannade till stängning – jag och städaren blev bundisar – och gjorde mina egna grejer. Under denna tid jobbade jag galet mycket med olika producenter som behövde röst till demos – allt ifrån garage i Uppsala till källarvåningar i Vårberg. Inget alls av detta ledde någonstans på riktigt, men jag utvecklades, och det hade kunnat hända något om jag hittat rätt person, men som sagt, inte mycket hände.

Så under dessa tre år utvecklades jag och min röst var på topp.

I trean på ett gig på ett café fick jag tips om en audition för ett tjejband med ett asiatiskt produktionsbolag vid namn KRU Productions. Så på min studentdag drack jag ingenting, tog ingen festcigg och tjoade inte, inte högt i alla fall. Jag hoppade av flaket på Stureplan och gick genom stan, nedsölad i champagne, kom till hotellet och körde in huvudet under en kran inne på toan och bytte klänning, mötte Nisse med sin gitarr och gjorde en galet bra audition och fick på studentmottagningen reda på att de ville träffa mig dagen efter. Allt kändes underbart, bra timat och bara helt bra. Jag var den gladaste i världen.

På mötet verkade bolaget vettiga och schyssta, tjejerna jag träffade var mysiga. Vi tog en öl efter och det kändes bara bra. Dagen efter fick jag dock reda på att de hade haft ett möte utan mig, vilket redan där startade misstankar. Vi hade några möten till om framtiden och jag var mer framåt än någonsin för att de inte av någon anledning skulle kicka mig.

Efter ett par dagar, åkte KRU tillbaka till Malasya, medan vi tjejer blev lämnade hos en man från Manchester som skulle komma att bli vår manager. Med honom hade vi ett par möten med lite sång och mycket dans och planer på bandets namn och outfits för videos. Ni märker kanske redan nu att detta projekt inte blev någon framtid för mig. Behöver inte gå in djupare på det, men under ett möte med sextest, önskan att vi skulle klä av oss, dansa och sitta och lyssna på hur vackra stringbikinis är och ifall vi är intresserade av att göra gig på Ibiza och dansa som Pussy Cat Dolls, kände jag att nää. Denne man märkte det och började hota med att det finns tusen tjejer som gärna tar din plats och mycket lovord om att få komma till UK, vilket är min dröm inom musiken. Svårt för et 18-årig tjej att vara stark här. Men när jag till sist frågade ”who are we going to be role models for then?”, svarade han “well, girls in their early teenage are in a fase when they start to become a little bit naughty” … då gick jag. Och efter dagar av tjat om att jag skulle komma tillbaka, ånger om att jag gett upp min chans, skäll från vänner som sa att ’du kommer ingenstans om du inte bjuder lite på dig’ och elaka telefonsamtal var jag ett vrak. Jag hade blivit sågad längs med fotknölarna och all det självförtroende jag byggt upp under tiden på STEG försvann. Elden försvann nästan, men inte helt; jag skapade en My Space sida med mina få låtar jag hade och började söka kontakter än en gång. Efter ett par månader av att tracka Sony BMG och ett par lama försök att samarbeta med skivbolaget Hitworks som ville att jag skulle heta Stella tipsade min bästa vän Anna mig om ett nytt tjejband som skulle skapas av A1-medlemmen Ben Adams och som jag utan att försöka tänka, skickade ett mail till med mina låtar där jag sa att ”ni vill ha mig, I’m it”. Jag fick ett par dagar senare ett personligt mail av Ben där han sa att jag nog inte platsade i bandet men att han ville att jag skulle komma över till London för att spela in en låt med honom. Denna låt blev Piece of me  http://www.ubetoo.com/MandyBeem/14772 Som på något sätt blev som en terapi för mitt bearbetande av vad jag varit med om. Han var underbar att jobba med. Vi jobbade intensivt i två dagar, allt som allt elva timmar.